livefromtolland

Idag är det 1 år sedan jag lämnade Sverige.
Ett år.
52 veckor.
365 dagar.

Helt sjukt !

Tiden går javligt fort här borta.

Jag är så otroligt glad att jag faktiskt kom iväg och hamnade på ett sådant underbart ställe.
Det är faktiskt 50/50 - jag kunde hamnat någonstans i en, rent ut sagt, helvetes familg. (Tro mig, ni skulle inte förstå vilka sjuka och märkliga familjer det finns som skaffar au pairer)

Jag har träffat en familj som har behandlat mig som en familjemedlem och jag är väldigt tacksam för allt de gjort för mig, hjälpt mig med och ställen de tagit mig med till.
Antalet vänner jag skaffat här är mer än vad fingrarna räcker till. Man blir väldigt social som Au Pair och man träffar människor från alla världen hörn - människor som man spenderar ett år med fast det känns som en evighet.

Alla platser jag upplevt är mer än vad jag någonsin hade förväntat mig och jag är inte riktigt klar än. Jag har provat på så otroligt mycket nya och konstiga saker.

Att självkänslan har blivit bättre är det inget snack om och det är väldigt viktigt att man tror på sig själv och vågar stå på sig. Jag hade inte kunnat få en bättre chans att göra det om jag inte hade kommit hit.

Även om jag är väldigt glad att komma hem så känns det som att flytta hemifrån en gång till. Lämna allt här är som att lämna 'hemma' igen. Allt känns som hemma här.
Jag känner människorna på banken. Mataffären kan jag utan och innan. Jag känner alla mammor på förskolan och biblioteket är jag stamgäst hos.

De säger att 'Home is where your heart is' och just nu befinner sig en väldigt stor del av mitt hjärta här i Tolland, Connecticut.